8/6
Vi är i Tharbad, en gång en vacker och ståtlig stad, numera
till delar förfallen. De norra delarna av staden värmer kylda och kalla ben med
sina glasbruk. Numenorianerna byggde centralön för starandhugg med vackra
fontäner, men utan underhåll är det idag tjuvarna och löskefolkets tillhåll.
Det är där hon har setts, kvinnan med sköldpaddsrustningen.
På Vilina Ambrosia, ett horhus av sämre sort, har vi
etablerat vårt boende för tillfället. Vårt fartyg är förvisso av god materiel
status, men lämnar en del i övrigt att önska avseende sovkomfort. Då är
horhuset halmsängar ett välkommet avbrott.
Nomrel, en affärsman, gav oss uppdrag att ta itu med en
utpressarverksamhet i staden. Det är tydligen några sluskar som gjort sitt
bästa för att sätta skräck i hederligt handelsfolk. Jag gissar att vi får söka
efter dem i tjuvnästet…
En av dem som råkat mest illa ut var en enkel köpman vid
namn Berkwell. Han vågade stå upp mot utpressarna, men fick sin butik satt i
brand och dog själv där och då.
Vi sökte efter en kort och två långa personer. Jersan, med
sitt kvicka öga, fick en glimt av dem och följde dem till deras tillhåll,
mycket riktigt i de sluskiga kvarteren. Snabbt insåg jag att det enklaste
sättet att få ut dem ur deras håla var att röka ut dem. Med lite virke och
annan bråde fick jag fyr i en tunna, och det dröjde inte länge innan de fanns
utanför. Ett klassiskt knep att röka ut buset. De släppte sina lådor med
ormläten i vattnet, och lade ner sina vapen.
Vi tog givetvis tillfället i akt att få reda på vad som
försiggått genom ett ordentligt förhör. De berättade att de, i sin tur, blivit
pressade av Berwell att genomföra dessa fasansfulla dåd. Berkwell, en riktig
ond typ, hade tydligen inte alls varit ett offer för utpressning, utan var själva
hjärnan bakom kulisserna. En sämsta sortens rövare! Hans usla undersåtar var
inte sena att ge upp hans uppehälle, och vi fann honom sömndrucken på
värdshuset Den Brutna Åran.
Med Jersans hjälp och goda kontakter tog stadsvakten hand om
dem, och vi fick en god belöning för mödan. De mynt vi hittade på Berkwells rum
återbördade vi också, med en rejäl hittelön som tack.
På väg tillbaka till vårt tillhåll kunde jag skymta en av
piraterna vars fartyg vi kapat. De är oss sannerligen på spåret nu, och vi
närmar oss en tid då vi måste göra upp en gång för alla. Föga förvånande hamnade
vi åter i tjuvkvarteren.
Våra kloka huvuden slog vi ihop, och Jersan fick med sig en
av de bruna stenarna för att närmare kontrollera vad det var för något.
Stenarna är barlast, men vi tror att det är något lurt med dem. En värderare
påstod att det är Ikronit, en sorts sten som bryts långt här ifrån. Somliga
tror att denna mjuka sten kan användas för att få kontakt med döda. Det låter
obehagligt…
9/6
Jag bestämde mig för att se vad glasblåsarna och deras
masugnar hade att säga om stenen vi fått med oss. Om nu pirater och präster är
så angelägna om det, kanske det är enklast att låta det förgås i en ugn?
Glasblåsaren trodde nog att det skulle vara möjligt, men han
behövde minst en dag på sig. Vi bestämde oss för att skrida till verket, och
det dröjde inte lång tid förrän kvinnan med Sköldpaddsrustningen var efter oss.
Trots ihärdigt stridande från stadsvakterna, vilka vi bett bevaka oss, föll de
en efter en. Inte förrän hon var på flykt lyckades Jersan pricka en pil mellan
nackkotorna på henne. Hon föll till marken, och pansaret fick vi med oss.
Hennes kumpan undkom dock.
Vi tillsåg att all sten blev uppeldad, och nu finns bara
lite slagg kvar. Det är skönt att vara av med det.
Jervin, som förlorat åtta av sina vakter, tog med sig en god
patrull och gjorde en räd mot den ruin där piraterna vistades. Förgäves, visade
det sig, då de redan hunnit lämna platsen.
Hiiri pratade med Gimilsagar om Unar och att denne senast
setts i Harad. En kapten på väg till just Harad hade berättat detta. Kanske kan
vi slå följe?
12/6
Vi planerar att fara till Pelagir, en resa på ca tretton
dagar och nätter. Jersan plågas av att tro att det är natt när det är dag, och
tvärt om. Vi hoppas kunna driva denna förbannelse innan den eroderar hans
sinne.
22/6
Vi bestämde oss för att göra ett strandhugg i Dol Amroth för
att stämma av rykten inför ankomsten till Pelagir. Det visade sig vara klokt.
Vi fick sålt våra varor, och hade äran att träffa Prins Adrazôr. Denne
berättade om den pågående tvekampen mellan klassikerna, som föredrar Eldakar
som konung i Gondor, och de ultrakonservativa som menar att Eldakar är en
blandras och vill se Kastamir på tronen.
Kastamirs son, Kastaher, är gift med Adrazôrs dotter, och vi
fick i uppgift att föra hennes uppasserska till henne.
Prinsen själv påstod sig tillhöra klassikerna, trots hans
blodsband med usurpatorn.
25/6
Vi nådde Pelagir under eftermiddagen och kunde föra uppasserskan
samman med sin fru. Kastamir var på plats i Pelagir, och det känns att något är
i görningen. Kastaher, sonen, har blivit Squire of the Haven medan hans yngste
son Kastarin är Warden of the Haven. En ny tjänst har inrättats, Ethirkapten,
och detta är Orodrethe av Morthond. Det handlar främst om polisiärt arbete mot
skumrasket på Anduin.
Hittills har jag bara hört namnet Kor Aram viskas – det sägs
vara den hemliga vakten som håller koll på alla invånare i staden. Mina fränder
på Helarnas Hus råder mig att inte efterforska mer.
Det talas om att Kastamir inom kort avreser, och Jersan
skickade bud till Prins Adrazôr för att förtälja detta. Vi blir nog kvar här en
tid…
Oktober 1437
Osgiliat faller och Kastamir kröns till Gondors tjugoandra
kung. Eldakar är fortfarande i livet, men har flytt till hemlig ort. Att stoppa
detta tycks nu avgjort…
